Fartygsutvecklingen

Vattenvägarnas utbyggnad i Vänern, Göta kanal och Göta älv medförde en kraftig utveckling av transporterna. Under dessa förutsättningar är det därför inte egendomligt att en handlingskraftig man som Axel Broström i Kristinehamn startade en rederiverksamhet med galeasen Matilda. Denna verksamhet utvecklades sedan till det som så småningom blev Broströmskoncernen.

Olika typer av segelfartyg användes för transporterna. Det var galeaser, jakter, kuttrar och slupar av varierande storlek. Vänergaleaserna hade sju segel. Sluparna hade fyra segel. En speciell typ av fartyg var de sk älvpesarna som var ett slags pråmliknande fartyg med ett stort råsegel. De användes i huvudsak till att transportera tegel från tegelbruken längs älven ned till Göteborg.

På 1870-talet började trafik med ångfartyg. I början var ångfartygen träfartyg med inmonterad ångmaskin. Något senare började kompositfartyg att användas. De var ofta byggda vid något av de många skeppsvarven i Göta älvs dalgång. Skeppsvarven i Göteborg började bygga fartyg av järn under 1860- och 1870-talen men de ångfartyg som trafikerade Göteborg och Vänerhamnarna var för det mesta andrahandstonnage köpta i England eller på kontinenten.

I början av 1900-talet började man bygga fartyg med maskineri och besättningsutrymmen samlade akterut. Denna fartygstyp visade sig vara mycket lämplig för trafiken på Vänern. Endast något enstaka fartyg av dessa försågs med dieselmaskineri. Förklaringen till detta var att ångfartygen var billiga i inköp men dyra i drift medan dieselmotorfartygen var dyra i inköp men billiga i drift. Det krävdes därför kapitalstarka rederier för att börja med dieseldrivna fartyg på Vänern och i Nordsjöfart.

I sluten av 1930-talet byggdes motorfartygen Ferm och Fryken vid Ålborg Vaerft. Med dessa kan man säga att motorfartygen på allvar slog igenom i Vänersjöfarten. Ferm och Fryken hade maskineri och bostäder akteröver och skrovet var isförstärkt.